Tiden springer och jag med den!

Vi närmar oss mitten av oktober och jag har ingen aning om hur vi kom hit. Jag är en urusel blogg-kompis som ideligen sitter och läser ikapp hos er. Jag hinner helt enkelt inte följa er på normalt sätt. Ni vet, den där stunden när man tar med telefonen till toaletten, då läser jag nästan hela inlägget hos någon av er. Men hinner inte hela. Nästa gång har ni lagt ut ett nytt och jag kämpar för att hinna ikapp. Borde alltså ägna mer tid på toaletten, eller? 

(null)
Tid på toaletten 

Mitt förtag tar en hel del tid. Resten av arbetstiden ägnar jag åt makens företag och sen har jag webbutiken som sakta men säkert växer. Där får jag lägga mycket tid. Ingen kan tro eller föreställa sig att en butk på nätet kan ta så mycket energi, planering och tid. 

(null)
Så här kan arbete med www.klippoklapp.se

Sen har jag ju ett intresse som tar ganska mycket av min tid också. 
  (null)
Kolla Benjis tunga!

I helgen klämde vi in en inofficiell utställning också. Gäller ju att passa på när det är hemma vid. Sanningen är den, att en av domarna som skulle, SKULLE, dömt, tyckte jag var intressant och ville gärna att han skulle få göra en bedömning på Chillen. 

Men det blev få anmälningar och det slutade med att endast en domare kom till Gotland för att döma och självklart inte den jag ville. 

(null)
Bästa C som jag hade sällskap av hela utställningsdagaren. 

Men träning är alltid bra och domaren Lisa Druse tyckte mycket om min Chill. Hon prisade hans fina huvud och vackra ögon. Vi fick HP, heders pris alltså och blev bäst i rasen för det fanns inga andra att tävla emot. Lätt seger! 

(null)
En av C:s hundar som börjar få lite tråkigt. 

Sen tog hon in alla BIR (bäst i Ras)-hundar och där åkte vi ut. När publiken började klappa händer för ett finalvarv i ringen fick Chillen spel och trodde det var agility det handlade om. Han flög i höjden och började skälla. Hur roligt kan man ha det, liksom. 

(null)
Så här ser han ut när han sköter sig och springer som man ska. Bild: Ida Nilsen

En paparazzifotograf tog några bilder på oss och skickade på kvällskvisten. Hon spådde en framtid med framgångar och Cert för min söta Chill. Men då lär vi få träna på att sänka svansen, på att bara springa i perfekt trav utan skutt och inse att allt i världen inte handlar om att kampa och leka. 

(null)
Uno och Chill som delade tält i det kalla söndagsvädret. 


Motvinden fortsätter

När det ena blir bra, kommer nästa bekymmer. "En olycka kommer sällan ensam", heter det ju och ofta stämmer det. "Olyckorna" behöver inte alltid vara så dramatiska och stora, men sällan är det vara ett bekymmer, utan fler. Vi har haft tillräckligt många nu den sista tiden, så nu tycker jag att det räcker. 

(null)

Efter tre veterinärbesök hade tillslut Benjis öga läkt. Vad han gjort, är en lika stor gåta som Winstons tidigare svullnad på halsen? Men vi lämnar det för nu är det bra! 

(null)

Winstons matte sökte ett stipendium vid Svenska Kennelklubben tidigare i år. Ett ungdoms stipendium för att bidra till någon resa. Hon sökte för att åka till Norge på Norwegian Open i agility. Vi har laddat för den här trippen i över ett halvår. Planerat, tagit ledigt, anmält dyra anmälningsavgiften, köpt nya saker till husbilen för att klara av att bo i den i oktober månad utan el. 
Lite peppade har vi allt varit och så.......... Norska hundar dör i mystisk tarmbakterie. Massor av hundar dör. De vet inte vad det är och stänger gränsen. Ja, ni har säkert hängt med i media. 
Men sen lugnade det ner sig och vi fick hoppet på vår sida. Känslan infann sig att vi nog skulle komma iväg. Men VILLE vi iväg? Hur stor är risken? Skulle vi hoppa av? 

(null)

Vi ställde ändå in oss på att åka, konstigt nog. Men drygt tre veckor innan kom beskedet att tävlingen ställs in. 
JAHA!! Kändes snopet men ändå ganska skönt. 75% av anmälningsavgifterna tillbaka. Surt sa räven, men det är ändå "det" liksom. 

(null)

Nu tänker vi om och åker på tävlingar i södra Sverige i stället.  Vi hade ju ändå tänkt vara lediga och anmälningarna stod ännu öppna. Skåne får ännu ett besök i år av oss. Om 1,5 vecka bär det av. 

MH betyder Mental Hund

I helgen gick Chill ett MH. För er som inte är helt söndernördade i hundlivet, ska jag berätta vad det handlar om. 
Det är ett Menalt test, fast det är inte ett test för det finns ett Menalt Test också, men det förkortas MT. Det här är ett test fast utan testet och då heter det Menal Hund. Ja, jag vet, låter urknäppt. Men, saken är den, att det skiljer sig mellan de olika beroende på ålder och vad man "ska ha testet (som inte är ett test) till. sen finns det ett beteende prov till, men det tänker jag inte gå in på. 

(null)

MH, alltså! "Mental Hund" står det för och man bedömer hur hunden beter sig i olika situationer och poängbedömmer det. Vissa raser ska bete sig på vissa sätt, andra på andra sätt. Men det visste ni ju redan att den jakthund bör ha jaktlust medan en annan typ bör vara mindre social etc. 

(null)

Vi hade lyckats nästla oss in på ett Uppfödare MH. En uppfödare som testade en hel kull och så fanns det plats över till Chill också. En kaxig lite Sheltie bland 6 Bruks-Schäfrar som är födda att bli tjänstehundar då Kennelpappan är polishundsförare. 

(null)

Jag skulle gå först ut och var tidigt på klubben. Beteende hos hundar har alltid intresserat mig mycket och jag handplockade just Chill för jag tyckte han hade vassa armbågar som skulle passa mig och vår hanhundsflock, jämfört med andra kullsyskon. Tänk om det inte skulle stämma!! "Han kanske vänder om och springer hem" tänkte jag förskräckt i ett ögonblick. 

Men det gick bra. Jag hade kanske förväntat mig att han skulle vara mer social och bjuda på mer lek än vad han visade. Men det blir en konstig situation så där ute i skogen och det är ju för att ta fram hundens "rätta" beteende och inte det man skapat. 

(null)

(null)

(null)
Bilderna ovan, är från MH:t men det är en av Shäferhundsförarna i rosa. Hon i svart är provledare som dirigerar spökena i bakgrunden. Hunden i fråga syns inte på bilden för den skyms av föraren. Bakom mig står beskrivaren och läser av hundens beteende efterhand som spökena kommer närmare och sen vänder de om. Efter det går föraren fram till ett spöke, en i taget och tar av huvan och pratar med dem. Beskrivaren läser hela tiden av hur hunden förhåller sig i situationen. 
Det är ett hotbeteende man läser av hos hunden och vissa raser ska ju svara starkt på att något konstigt dyker upp. Chill tog det ganska lugnt. Morrade lite men slappnade snabbt av och visade endast lite rädsla när jag pratade med spökena. Man kan ju tycka att det är dåligt men jag ser det som ett lagom försvar. Han behöver liksom inte älska allt som ser konstigt ut, bara han litar på att jag klarar av situationen.