Ensam men inte övergiven

Igår packades hundar och burar in i bilen tillsammans med tävlingsböcker och träningskläder. Femtonåringen ska tävla på fastlandet och hör och häpnad, jag är inte med. 
Bild från träning på klubben, hösten 2014

Det är maken som är chaufför den här gången. En hel dag i ett ridhus på läktaren med nerver, hopp, glädje och kanske en smula förtvivlan. 
Huset här hemma är otroligt tomt. 
Det är jag och Cocko som för oväsen. Inte en hund att släppa in eller ut. Ingen som behöver någon promenad. Inga matskålen som ska fyllas. Nej, fy för en Doglady utan hund. Det går liksom inte. Som tur är kommer de hem med båten redan i natt. 
Frågan är nu hur jag ska kunna genomlida dagen här hemma? Jag är mentalt med på fastlandet. Hundar ska rastas, sen ska de värmas upp och sen kommer nerverna krypande utanpå innan första hunden ska starta. Vart finns svårigheterna i banan? Ligger femtonåringen bra i blodsockret? 
 
Bild från sommaren 2014, tävling i Kalmar.

Det är nyttigt för en Doglady att vara utan hund, försöker jag intala mig. Dagen är solig och fin. Jag hade en plan på att gå ut i trädgården men när termometern visade 2 grader ropade i stället dammsugaren. 
Kanske kan ett fönster få sin yta putsad också. Men först ska jag skicka ett sms till femtonåringen och kolla att, att hon typ inte saknar mej för mycket! 

Kommentarer :

#1: Linda / Candygirl

Konstig känsla... jag förstår det. Men hon grejar det garanterat (bättre än du).

Här har snön vräääääkt ned inatt... och det snöar än. Känns inte så muntert även fast vi kan det här med att ny blötsnö ska "äta upp " den gamla

skriven
#2: Malin B

Sådana där grejer är mycket svåra prov - FÖR MAMMAN!!!
Men på något vis i världen brukar vi fixa det men nog är det en konstig känsla.
Håller tummarna för er alla.
Sötisar på bilden! :)

skriven
#3: Sara

Förstår att det måste vara en konstig känsla, men du ska nog se att allt går bra :)

skriven
#4: Gittan

Det är ju konstigt att inte vara med antar jag men dom fixar det säkert, är man van att alltid ha hundarna med sig så känns det väl lite tomt. Man tänker att man ska vila sig och göra så mycket när man är ensam men det brukar inte bli så.
Här regnar det i dag så det blir en innedag. Kram.

skriven
#5: Paula i pörtet

Undrar hur det gått för ert ekipage? För dottern har väl hört av sig och berättat? Förstår att det var både tomt och nervigt...
Men kanske bra att du börjar vänja dig i lite småportioner, femton är snart sexton o sen...ja du vet..
tur du hade kvar en liten pälskompis att gosa med.
Men är det inte lite konstigt ändå, när gamla djur får en spruta så är man barmhärtig men skulle en människa vilja ha det så blir det ramaskri...fast riktigt där är jag inte än...bara lite less på att kroppen förfallit så förbaskat fort när jag ännu har så mycket spring i benen
Kramen

skriven
#6: Pia

Haha, ja du det där är inte lätt. Det räcker för min del att det är som ikväll när de har åkt iväg på hockey, hur går det, har han ont osv. Jag vet att gubben klarar det också, men ändå är det något litet i en som gör att man inte släpper taget helt.
Hur har det gått för ditt fina ekipage, för hon har väl hört av sig vid det här laget ;)
Kramen

skriven

Kommentera inlägget här :