Uppvisning med tårtkalas

Förra helgen deltog sjuttonåringens klubb på en skördemarknad. Där visade de upp sin sport på ett glatt och fartfyllt sett. Winston fick för första gången springa inför publik på en "riktig" bana. Lite snurrig och alldeles för ofokuserad var han, men efter några lopp landade han och sprang riktigt bra.
En hund får inte starta i agilitylopp förrän den är 18 månader och det blir Winston den sista oktober. Därför passade det utmärkt med att få träna lite på en uppvisning.

När nu de flesta av klubbkompisarna var samlade, ville sjuttonåringen passa på att bjuda på U-SM tårta. Men dagen innan uppvisningen åkte hon till huvudstaden tillsammans med pojkvännen och kvar hemma i köket stod jag och bakade.

När båten körde in i Visbyhamn fram emot midnatt var tårtorna klara. De fick godkänt av både mästaren själv och de som dagen efter åt upp dem.

Nu är det färdigfirat och vi blickar framåt igen. Nya resor, nya tävlingar och jag tror att jag ska försöka öka på konditionen för Springerkillarna.

En ny tävlings-tur är planerad i oktober och då går färden neråt Sverige. Den här gången blir det bara jag och sjuttonåringen som åker och vi lämnar bobilen hemma. Den får nämligen inte plats på båtskrället. Det är bara lilla snabbfärjan som går då, för den andra båten kommer att ligga på varv. Ibland är det verkligen härligt att vara ö-bo men det finns många nackdelar med allt vatten mellan oss och fastlandet.

7 år

För 7 år sen åkte jag och sextonåringen ut till Alva och Kennel Rindi's. Jag och Kennelmamman U-B hade med åren blivit goda vänner och nu var det dags för Stellas valpning.  En av valparna skulle sextonåringen köpa och helst såg vi att det blev en hane till. Hane nummer  tre från samma Kennel. 
 
Jag hade fått äran att vara med på parningsresan och träffat snygga Egon, valparnas pappa och hans flock. Nu hade Stellas temp talat om att de snart skulle valpas och jag och den dåvarande nio-åriga sextonåringen skulle få vara med. 
 
Först kom Nike sen sen fyra till. Nummer sex ville inte andas och gick inte att rädda. Sen gick timmarna. En till fanns det, det kände U-B:s vana händer. Jag och Stella var ute och gick. Vi sprang och gick och gick igen. Efter många timmar behagade Benji komma ut. Nej, han har inte så bråttom idag heller han njuter så länge det går och är gärna bara vacker.
 

Nike däremot är den som har bråttom. Han älskar att springa och gärna på eget initiativ. 
 

Nike blev sextonåringarna hund. Det är den hon idag springer agility med uppflyttad till klass 3 men väljer att stanna kvar i klass 2 och ha roligt. 
 
 
Varför flyttade båda hundarna hem till oss? En lång historia men U-B ville att han skulle vara hos oss och att vi skulle bli delägare till honom. Så blev det och maken fick bli ägare till honom. Jag hade min Puma på den tiden och nu hade vi varsin hund. 

Sextonåringen lånar även Benji och kör agility med honom. De tävlar i den lägsta klassen och går in på plan med utgångsläget av att ha roligt. Lite latcholajbanlåda varje gång.  Men i sommras visade de framfötterna och knep ett Brons på Hundungdoms SM. Så han kan när han vill vår Benji. Annars är han mest vacker och har några meriter från utställningar. 
Idag fyller våra guldgossar 7 år. Hipp, hipp hurra! 
 

Drygt 100 dagar till midsommar

Hittade några gamla bilder från sommaren 2014 i min mobil. 


Så jag längtar till sommaren! I morgon ska sextonåringen på sommarjobbsintervjuv. Sommarens planer är i full gång i alla fall bland öns turistetablerade företag. 


Själv försöker jag planera in ledighet i sommar. Några veckor vill jag ta det lugnt och några turer lär det bli till fastlandet. Sextonåringen har deklarerat för några tävlingar som är intressanta. 


Vi får väl se hur arbetssituationen kommer att se ut. 


Just idag, söndag, är det 103 dagar kvar till Midsommar. 
Visst längtar Ni också? Men först ska jag njuta av den vackra våren.