Bobilens sista tripp för i år

Jag och den artonåriga dottern drog iväg på årets sista tripp med Bobilen. Färden gick först till Norrtälje där vi tävlade Rallylydnad i lördags. 


Det blev snabbt mörkt och när vi anlända Brukshundsklubben på fredagskvällen var det becksvart. Det är så skönt att bara kura ihop sig i bilen då. Men först ...... hundägarens baksida ( eller framsida?) .....


.....ut i mörkret och rasta. 


Rallylydnad va det! Jag ska försöka förklara lite snabbt vad det går ut på.  Det är alltså en sorts lydnad där man går en bana med sin hund. För varje misstag och fel, får man poängavdrag. Man måste ha tre godkända resultat för att bli uppflyttad till nästa svårighetsklass och det finns totalt fyra klasser.  

Jag och Benji har två godkända rundor sen tidigare och målet var att ta den tredje. Det gjorde vi, men så mycket mer presterade vi inte. Det är verkligen ingen runda jag är stolt över. 


På filmen som artonåringen tog, ser man verkligen hur Benji sjunker ihop när vi kliver över bandet in på banan. Sen får jag jobba och jobba. Phu! Så fort vi klivit av banan är Benji med på noterna igen och skuttar på vid min sida. 


Han ser harmonisk ut, viftar på svansen men han saknar glöden. Han är inte motiverad eller kanske är det pressen han inte klarar av? Att man ställer krav på honom, alltså? Det är likadant i agilityn.   Därför har jag bestämt att han ska få slippa tävla mer. Benji gillar att springa vänster varv i utställningsringen och det kan vi kanske göra några gånger till. 

Nu har han i alla fall fått sin titel och där sätter vi punkt. Träna och ha kul, kan man ju alltid en då. 


Tungt med morgonträning.

Nejdå, inte kom jag upp tidigare för att träna lydnad. Men jag brukar lägga in lite träning på varje promenad och morgonpromenad blir det varje dag runt klockan 6.  Men det blir inte samma sak att träna då. 

Hela förra veckan regnade det och regnade!  Sen höll det upp i två minuter sen regnade det igen. I nästa sekund vräkte det ner. 

Gotland behöver allt vatten vi kan få men ändå är grundvattennivån kritisk. Trots flera dagars väta finns inget vatten i dikena. 


Men vädret har bjudit på omväxling. Ena sekunden regn och nästa skiner solen. 

Känslan inföll sig just nu, av att jag måste sluta gnälla! 

Men först måste jag berätta en sak till om regn.....
 

.....förra helgen hölls en stor Skördefestival här på öjn. Artonåringens klubb skulle i vanlig ordning vara med och visa upp både agility och freestyle. 

Är det någon som kan förstå hur tråkigt det är att ha uppvisning i hällande regn? Det öste ner hela tiden. Men några tappra besökare tog modet till sig. 
Det blev i alla fall ett bra träningstillfälle. Annars tränar man ju inte så gärna i hällande regn och när man väl står där på tävling, ska det ju fungera trots regn. 

Jag vill inte ha det mörkt

Klockan är åtta på kvällen och vi har tänt lamporna inomhus. Jag vill öppna dörren och vråla åt den lilla solstrimma som ännu syns, att hon får stoppa nu! Vänd och kom tillbaka!!


Nu vet jag ju att det inte är solens fel att vi får det mörkare igen. Jag har också förstått att hur snäll jag än är mot vår jord, kommer den inte ändra sin rytm i axeln. Alltså, jag får stå ut med mörka månader framöver eller skaffa vingar och flyga söder ut. 

Men jag trivs i Sverige. Här är jag trygg och på min otillgängliga ö vill jag ändå vara kvar. Gilla läget! 

Därför blev jag extra glad att maken monterade en lampa på husets baksida. Vi har ingen gigantisk trädgård, tvärtom, en minimal, men den räcker till att träna lite med hundarna i. Med en lampa kan vi dessutom träna på kvällarna också. Jippi! 


Men vad händer? Jo, det blir så mörkt och trist att jag hamnar i dvala i soffan i stället. Väldigt svårt att ta sig ut. Men jag och Benji behöver träna lydnad. Får helt enkelt gå upp en halvtimma tidigare i morgonbitti i stället. 

Tror Ni det blir så?