dogladyn.blogg.se

Första advent har passerat och framför oss ligger mysiga veckor. Jag gillar advent och julen med pynt och värme. I år har vi bestämt att vi ska vara hemma. De senaste åren har vi ju åkt iväg till backigare trakter för att åka lite utför. Men i år ska Gotland få fira med oss.

Vi får väl se med spänning, om snön kommer tillbaka. Just nu är Visby en "grön" stad. I förra veckan tog jag och sjuttonåringen en runda på stadens gator med våra tre killar. Stan visade upp sig från sin bästa sidan.

Fantastiskt ljus och härliga färger i skymningen.

Vi bor ju en bit utanför Visby och brukar mellan varven ta oss in till stan för att socialträna hundarna. Det blir lätt så att man annars bara vandrar runt i skogarna hemma.

I helgen som kommer är det huvudstaden som står på agendan. Men det är bara Benji som ska åka med mig och sjuttonåringen. Stockholms Hundmässa går av stapeln och sjuttonåringen ska tävla i Juniorhandling. En endaste tävling har hon ställt upp i under året och på den lyckades hon knipa en finalplats. Nu är det lite fler än 50 finalister som ska göra upp om SM- titeln.

Chanserna är små och vi åker endast för Juniorhandlingen. Jag har inte ens brytt mig om att anmäla Benji till den "riktiga" utställningen. Hans chanser är ännu mindre. Att lägga pengar på besvikelser är dumt. De kan jag lägga på en extra julklapp i stället.

Lugnet lade sig precis över köket. Jag behövde inte lämna Lilla H i förskolan idag utan stannade kvar hemma när de andra sa "hej då" i dörren. Hundarna har fått sin promenad tidigare, precis som vanligt och nu har de också fått mat. Kaffet är klart, ljusen brinner på bordet och enbart Winston tassar runt kaninburen för att se om det finns något halmstrå han kan nå och dra ut på köksgolvet.

Månen lockar sakta upp solen och himlen ger oss ett skådespel morgon och kväll. I alla fall när molnen inte täcker sikten för oss. I fönstrena hänger redan stjärnor. Adventskjustakarnas sken smittar av sig på mig och julstämningen är ett faktum.

I eftermiddag slutar jag tidigare än vanligt och jag ska in i den mörkaste garderoben och rota fram adventspynt. Nu ska mina stjärnor och stakar också upp.

Adelsgatan i Visby har förberätt sig för Julskyltnings-söndag. På lördag är det julmarknad i skolan och Pernilla är tillbaka på banan med barn nummer 3! Det blir aldrig av med mig i den skolan. Men å andra sidan har jag rutinen inne och vet hur det går till när de säljer julgodis och bakverk i förmån för SOS-barnbyar. Ett arbete som är så viktigt och så lärorikt för barnen. Lärarna har bytts ut efter hand med åren som gått, men jag känner ändå många i lärarkåren. Två av dem är kvar sen tiden med vår äldsta dotter, Lilla H:s mamma. Nu kommer vi på marknad på lördag i samlad trupp. Tre generationer i en konstig familjesituation. Men just nu känns allt det "konstiga", väldigt bra. Så pass bra som det inte känts på över ett år. Lugnet kanske tänker landa i mej också.

Här flyger tiden och orken sviker. Lusten har strejkat och glädjen skäller på alla känslorna att de ska skärpa sig. Men humöret mår bra så det finns igentligen inget att klaga på.
Jag inser att jag har varit en urdålig bloggare den senare tiden. Det finns inte någon direkt anledning till att jag inte skrivit. Jag är som vanligt, frisk och på benen. Förutom en envis förkylning som inte vill sammarbeta. Men vad är en snuva i ett perspektiv med miljökatastrofer eller krig?

Sen sist har snön smält bort och jag måste byta batteri i pannlampan. Det är mörkt och smutsigt ute. Ytterligare några "värdsligt" problem. Men jag måste verkligen byta batteri, för snart ser jag inte stigen i skogen på morgonen.

Hundarna mår som vanligt. De drar in mer smuts än någonsin för ute är det blött, blött, blött.

Vi har firat lite också. Sjuttonåringen har ju några fler intressen än hundar och i veckan fick hon hämta ut ett pris som "musikalisk begåvad ungdom" av Musikaliska sällskapet i Visby. Hon fick ett brev som berättade att de ville dela ut en premie till totalt tio elever. Allt skulle ske under en konsert i Visby Domkyrka. Vi begav oss dit en blåsig och kall kväll. Konserten var stämningsfull och vacker, utdelningen gick fort och någon timme senare var vi tillbaka i bilen. Där öppnade sjuttonåringen sitt brev och fick till sin överraskning se att det var pengar i det.

Det är obeskrivligt så stolt man blir när barnen blir uppskattade för sitt slit. Sjuttonåringen spelar Piano och sjunger och har så gjort i många år. Nu fick hon ett bidrag i kassan att köpa nya noter för. Eller tror Ni att hon lägger pengarna på en agility-resa?