Så var det där med synen

Igår återvände jag till Optikern med mina provbågar. Femtonåringen har valt ett par som hon gillar och de är inlämnade för tillverkning. Hon har också bokat tid för linser. 
Check! 

Så Va det då jag......suck!
Jag fastnade inte direkt för några av bågarna som jag hade med som prov. Ett av paren var bättre än de andra men jag är långt ifrån säker. Därför bytte jag ut tre av dem och tog hem ett gäng nya.
Jag försöker se, typ neutral ut. Jag vet, jag ser bara du ut. Ska hag ta hem fyra nya? 

Så här ser jag ut i mina nuvarande. 
HJÄLP MIG!! 

Ursäkta bildkvalitén! 
Taggar: Klarsynt, Tells optik, glasögon.;

Som vanligt igen

Lördagen var nog en av de absolut jobbigaste tävlingsdagar jag varit med om. Att försöka koncentrera sig på annat när man vet vad som händer där långt bort, på tävlingen, var väldigt jobbigt. Eller ännu värre, att INTE veta vad som händer där på tävlingen i realtid. 
Jag vet inte hur många gånger jag tittade på resultatsidan där agilitytävlingens resultat läggs ut, eller hur många sms och rapporter som skickades mellan Gotland och Strängnäs?
Två lopp med vardera hund sprang hon. Bra flyt och härlig stämmning i loppen och det är det absolut viktigast i agility. Det här är sporten där man kan vara lika överlycklig över ett diskvalificerat lopp som ett genomfört. Det här är sporten där de har roligt och det är sällan man ser sura miner. En bra placering i ett av loppen blev det med Benji. 

Men nu är ordningen återställd och familjen är hemma igen. Idag har det varit sedvanlig agilityträning och hundarna är bra trötta nu. 
Nu laddar de om och på fredag och lördag är det hemmatävling. Min syssla är inte att sitta hemma och vänta utan jag ska vara med och jobba lite den här gången. 
Taggar: Klinteortens hundungdom, agility, engelsk springerspaniel, ess;

Ensam men inte övergiven

Igår packades hundar och burar in i bilen tillsammans med tävlingsböcker och träningskläder. Femtonåringen ska tävla på fastlandet och hör och häpnad, jag är inte med. 
Bild från träning på klubben, hösten 2014

Det är maken som är chaufför den här gången. En hel dag i ett ridhus på läktaren med nerver, hopp, glädje och kanske en smula förtvivlan. 
Huset här hemma är otroligt tomt. 
Det är jag och Cocko som för oväsen. Inte en hund att släppa in eller ut. Ingen som behöver någon promenad. Inga matskålen som ska fyllas. Nej, fy för en Doglady utan hund. Det går liksom inte. Som tur är kommer de hem med båten redan i natt. 
Frågan är nu hur jag ska kunna genomlida dagen här hemma? Jag är mentalt med på fastlandet. Hundar ska rastas, sen ska de värmas upp och sen kommer nerverna krypande utanpå innan första hunden ska starta. Vart finns svårigheterna i banan? Ligger femtonåringen bra i blodsockret? 
 
Bild från sommaren 2014, tävling i Kalmar.

Det är nyttigt för en Doglady att vara utan hund, försöker jag intala mig. Dagen är solig och fin. Jag hade en plan på att gå ut i trädgården men när termometern visade 2 grader ropade i stället dammsugaren. 
Kanske kan ett fönster få sin yta putsad också. Men först ska jag skicka ett sms till femtonåringen och kolla att, att hon typ inte saknar mej för mycket!