Igår packades hundar och burar in i bilen tillsammans med tävlingsböcker och träningskläder. Femtonåringen ska tävla på fastlandet och hör och häpnad, jag är inte med.
Bild från träning på klubben, hösten 2014Det är maken som är chaufför den här gången. En hel dag i ett ridhus på läktaren med nerver, hopp, glädje och kanske en smula förtvivlan.
Huset här hemma är otroligt tomt.
Det är jag och Cocko som för oväsen. Inte en hund att släppa in eller ut. Ingen som behöver någon promenad. Inga matskålen som ska fyllas. Nej, fy för en Doglady utan hund. Det går liksom inte. Som tur är kommer de hem med båten redan i natt.
Frågan är nu hur jag ska kunna genomlida dagen här hemma? Jag är mentalt med på fastlandet. Hundar ska rastas, sen ska de värmas upp och sen kommer nerverna krypande utanpå innan första hunden ska starta. Vart finns svårigheterna i banan? Ligger femtonåringen bra i blodsockret?
Bild från sommaren 2014, tävling i Kalmar.Det är nyttigt för en Doglady att vara utan hund, försöker jag intala mig. Dagen är solig och fin. Jag hade en plan på att gå ut i trädgården men när termometern visade 2 grader ropade i stället dammsugaren.
Kanske kan ett fönster få sin yta putsad också. Men först ska jag skicka ett sms till femtonåringen och kolla att, att hon typ inte saknar mej för mycket!