Första utställningsdagen är avslutad

 Såå jag älskar detta hundliv! Massor av hundar, stora hundar, släta hundar, glada mattar, tjuriga hussar, skällande hundar och raggiga hundar. 
Från nio i morse till halv sex i kväll blev vi kvar på hundutställningen. Har man stannar halva dagen kan man lika bra stanna lite till, tyckte både jag och yngsta dottern. Jag är så glad att få dela intresset med henne. Vi är ofta väldigt överens om vem som bör vinna, vem som är vackrast eller kanske inte i vår smak. 
Jag och femtonåringen slutade utställningsdagen vid finalringen med huvudena tätt intill varandra sitter vi och tisslar och tasslar. Vad vi tycker, håller vi för oss själva. Man ska akta sig så man inte trampar någon på tårna. De som tagit sig hela vägen till finalen har ändå vunnit sin ras. Mer än vi gjort, alltså. 
Idag var det Nikes dag. Han placerades som 3:e bästa öppenklass hane med CK. Det är vi helt klart nöjda med. En rosett fick de med sig hem och nu slappar vi i soffan för att ladda inför en ny utställningsdag i morgon. 

Förklaring: öppenklass=vuxenklass (enkelt förklarat)
CK= certifikat kvalité (där man senare tävlar om det åtråvärda certet) 
Taggar: Eng Springer Spaniel, Gotland Dogshow, hundutställning;

Har Ni hört talas om.......



Tonåringen i familjen började prata om Glossybox för länge sen. Det är en prenumation av skönhetsprodukter (låter glassigt va?). 
Man betalar och väljer hur man vill ha sin prenumation och sen kommer överraskningapaket. 

Jag sa nej! För dyrt! För osäkert! Vet inte vad man får! Får onödiga saker! 

Som resultat fick jag en sur dotter. Jaja, det gick över, trodde jag. 

Nu har hon tjänat egna pengar och köpt en prenumation själv. I dag kom första paketet och jag är faktiskt lite nyfiken. 


Taggar: Glossybox, prenumation;

Plötsligt blir jag väldigt berörd

Vi har nog alla sett tiggare den här sommaren. De har varit överallt och många historier har jag hört om allt från organiserade ligor till tältläger, eller de som fått pengar och gått in och köpt cigaretter....... 
 
Kan det vara möjligt att folk från andra länder "tjäna" på att sitta och tigga i Sverige? Det här är väldigt svårt, tycker jag. Det borde vara självklart att ge lite till alla men när cigaretthistorien passerar hjärnans halva, låter jag bli att ge något.
 
Läste det här på helagotlnad.se
Hoppas det är okej att få publicera texten på det sättet som jag gör, men jag tycker den berör så mycket och jag vill att Ni också läser. Annars får jag ta smällen att bryta mot lagen men jag hoppas Fredik Magnusson är stolt över att jag vill förmedla den vidare. 
 
Hur gör Ni, ger Ni tiggare pengar? 

KRÖNIKA: Ska vi ge flickan pengar, pappa?

Fredrik Magnusson är krönikör i Gotlands Allehanda. Här skriver han, på sätt och vis, om tiggare, fast ännu mer om barn och medmänsklighet.

 

"Varför sitter flickan på marken, pappa"?

Det är högsommar, vi är på väg ut på äventyr och för en mikrosekund överväger jag därför att plocka fram någon av de vita lögner som varje förälder med självbevarelsedrift har samlat på sig. (Pappa har inget hår därför att han tänker så mycket. Snus smakar som bajs, ungefär.) Men jag kan inte förmå mig att ljuga.

”Flickan sitter på marken och ber om pengar. För hon har inga pengar att köpa mat för”, säger jag och försöker titta sonen i ögonen. Men han släpper henne inte med blicken. Detta trots att vi precis har varit inne i sportaffären och spenderat långt över tusen kronor på spännande campingutrustning. Helt plötsligt är inte trangiakök, liggunderlag, ficklampor och tältpinnar lika spännande längre.

”Varför har hon inga pengar? Varför har hon ingen mat? Har vi pengar, pappa?”

Han är osäker, nu flackar blicken och det är smärtsamt tydligt att hans verklighetsuppfattning har fått sig en rejäl törn. Jag känner att jag inte kan backa bandet och svarar så uppriktigt jag bara kan.

”Flickan kommer från ett annat land. Många som bor i det landet har inga jobb och om man inte har något jobb så får man inga pengar att köpa mat för. Du vet ju att både pappa och mamma jobbar på dagarna. Så vi har pengar till mat.”

”Ska vi ge pengar, pappa?”.

Jag gräver i kortbyxorna och halar fram tjugo kronor. Sonen ­– en i sociala sammanhang ganska blyg person – tar sedeln i handen och går med bestämda steg fram till flickans plastmugg och stoppar ner pengarna. Samma procedur kommer sedan att upprepa sig under resten av sommaren.

 

Vi har pratat en hel del om tiggare den här sommaren, jag och den snart fyraårige sonen. Han verkar inte kunna förstå hur samhället kan tillåta sig att titta bort när det sitter folk på gatorna och ber om hjälp. Han verkar heller inte begripa varför inte alla människor sträcker fram en slant till den sargade flickan som sitter utanför vår mataffär.

Jag har inte vågat berätta för honom att det finns folk som vill förbjuda flickan att sitta där, det tar liksom emot lite för mycket. Jag tror inte att han skulle förstå ändå. För det går stick i stäv mot vad han får lära sig på förskolan. Ni vet, sånt där om att man ska ta hand om sina kompisar, också såna som kommer nya och som man inte känner. Och det där om att man ska dela med sig.

Jag vet att det ibland är lätt att glömma bort att försöka vara snäll, jag glömmer det själv både nu och då. Man har helt enkelt inte tid när ekorrhjulet snurrar allt fortare. Men jag tycker ändå att vi måste försöka. Okej?

TEXT: Fredrik Magnusson 


 

Taggar: Fredrik Magnusson, Givmildhet, krönika, tiggare;